Kvinnohuset | Gabriella Altunkaynak - E.ON
apartment up_arrowboka_tidboka_tidcheckmark Imported Layers Copy 3Imported Layers Copy 3close_icon close_iconcontract-details direction error-messagefacebook rorligt_icon copygoogle_plushouse Kalender_24x29Artboard 1 Kalender_24x29Artboard 1 instagram_icon mailmailmap_pin_selected_map_pin Type something Imported Layers Copy 2Imported Layers Copy 2 Imported Layers Copy rabatt_icon Created with bin/sketchtool. radgivning_icon Created with bin/sketchtool. sms_icon Created with bin/sketchtool. Imported Layers 7Imported Layers 7 translate_icontwitteruser-contract vattenkraft_icon copy 3Customization

”Metoo var fantastiskt, men jag saknar en rörelse för alla som inte vågar kliva fram”

Ljudet av klackar ekar genom korridorerna. Vi befinner oss i Transportstyrelsens grå betongkoloss i väst­ra utkanten av Örebro. 

Gabriella Altunkaynak går, pratar och tänker snabbt. Nyss fyllda 30 år har hon precis blivit chef för sin sektion. Nu leder hon ett drygt tjugotal anställda i arbetet med att sortera och digitalisera all inkommande post.

– Vi får in nästan 20 000 handlingar om dagen och målet är att minimera antalet papper. Samtidigt har jag ett eget mål att öka mångfalden här på avdelningen. Vi har just anställt två nyanlända som praktiserade hos oss, säger Gabriella medan hon betar av mejlen och småpratar med kollegor på vägen mot lunchsalen.

Tillsammans förnyar vi Örebro

Här kan du läsa mer om hur vi och några lokala hjältar förnyar Örebro.

Gabriella Altunkaynaks med kollegor.

 

Den byråkratiska vardagen på en svensk myndighet utgör en skarp kontrast mot hennes ideella engagemang. För vid sidan om chefsjobbet på Transportstyrelsen är Gabriella vice ordförande och styrelseledamot i Kvinnohuset, en fristad för våldsutsatta kvinnor och barn. 

Dessutom föreläser hon regelbundet om hedersfrågor och sitter i styrelsen för föreningen Open Up, som verkar för ökad integration i Örebro. Dötid existerar inte.

– Jag är singel utan barn så jag har all tid i världen, säger Gabriella med ett skratt. 

– Och jag har alltid velat hjälpa andra människor. Nu är jag i en fas i mitt liv där jag har möjligheten att få en kvinna eller ett barn att må lite bättre. Då vill jag göra det.

Drivkraften föddes ur två personliga tragedier. En historia som tar sin början när Gabriellas föräldrar kom till Sverige våren 1976. De tillhörde den syrisk-ortodoxa kyrkan i sydöstra Turkiet och flydde från landet på grund av religiösa konflikter. Föräldrarna hamnade i ett höghus i stadsdelen Varberga och fick – inom ett knappt decennium – fem döttrar.

– Det var kaos! Varberga är ett rätt stökigt område, mycket alkohol och droger, så när jag var tre år köpte vi ett radhus i Mellringe. Det ligger bara ett stenkast bort, men är en helt annan värld. Där tävlade vi i skolan om vem som fick bäst betyg. Man ville vara så bra som möjligt och fick chansen att vara det. Flytten dit är en viktig orsak till att jag sitter här i dag.

Släkten Altunkaynak är stor och många bor i Örebro. Gabriellas första minnen består av soliga grillkvällar med kusiner och sysslingar i radhusets trädgård. Men allt var inte idyll – familjen var den första någonsin med utländsk bakgrund i Mellringe, som vid den här tiden mest befolkades av pensionärer. När flyttlasset kom smällde grannarna igen sina dörrar. Drog ner persiennerna. Det tog tid att smälta in.

– Jag minns att jag hörde mina föräldrar tala om ett hatbrev. De sa att det sitter ett hatbrev på vindrutetorkaren. Jag visste inte ens vad en vindrutetorkare var, men det där minnet är väldigt starkt, säger Gabriella.

Vattentorn Örebro

 

En kristen uppväxt i Mellringe

I dag är Mellringe något annat. Pensionärerna har bytts mot barnfamiljer och demografin är betydligt mer brokig. Men skönheten är intakt. 

Syrener blommar längs nyklippta gräsmattor när vi hälsar på i det vita tegelhuset på Balsamigatan. Här står även Gabriellas gamla flickrum orört – tapetserat med foton från skoldanser, semestrar och en teckning på näckrosor som vann första pris i Nerikes Allehanda.

Mamma Meyrem serverar isvatten på verandan. Hon har tre dagar kvar till pensionen men kan inte tänka sig att sluta jobba. Meyrem är utbildad sömmerska och har arbetat sedan hon fyllde nio, men när hon kom till Örebro bytte hon bana till städerska för att kunna vara mer med döttrarna. Ändå blev det ofta 18 timmars arbets­dagar för att få ekonomin att gå ihop.

– Ni kom ju hit med fem kronor på fickan, era stackare, säger Gabriella vänd mot sin mamma. 

– Från första dagen slet de ihjäl sig bara för att vi barn skulle få det bra. Än i dag får jag tvinga dem att unna sig saker. Det är fortfarande så inpräntat i dem att ta hand om oss.

Inte heller pappa Sabri har legat på latsidan. Efter många år i krogbranschen driver han nu en golfrestaurang i Lindesberg. Dessutom var han länge ordförande för Sankta Maria kyrka och kommunpolitiker i Örebro (»han är så blå som man kan bli«). Pappans stora dröm var att även dottern skulle välja en politisk karriär.

– Jag kallades för Mona Sahlin när jag var liten. Jag tyckte om att ifrågasätta saker redan då och tog inte bara ett ja eller nej, utan ville alltid veta varför. Det där har jag fått från pappa. Han kommer från en by som heter Zaz, vid gränsen mot Syrien, och alla syriska byar är kända för något. Invånarna i Zaz är kända för att vara envisa som åsnor.

Uppväxten i Mellringe var också starkt präglad av kristendom. På 1980-talet var Gabriellas släktingar med och byggde upp den syrisk-ortodoxa församlingen i Örebro och det var obligatoriskt att gå till kyrkan så gott som varje dag. De kristna högtiderna var årets höjdpunkter och det kom inte sällan över 600 personer på släktens bröllop.

Till en början var tron en självklar del av Gabriellas liv. Men i takt med att hon blev äldre växte tvivlen. I kyrkan fick hon lära sig att homosexualitet är en synd, att abort är fel och att tjejer måste gifta sig innan de har sex – helst med en man från samma kultur och religion.

I skolan fick hon lära sig något helt annat. Hon beskriver det som ett mellanförskap. Ett dubbelliv där hon klämdes mellan två kulturer.

– Du måste ha ett jäkla psyke för att hantera det som ung tjej i puberteten. Vår religion är fantastisk på många sätt, men när det gäller kvinnosynen ligger vi lite efter. Mycket handlar om att gifta sig. En ring på fingret och ett barn – bra jobbat, då är du klar. Jag tänker tvärtom: först utbildning och karriär, sen kan jag ta tag i det andra.

Idén om att flytta hemifrån var inget hon hävde ur sig på studs. Det var ett frö som hon planterade och vattnade i flera år. Gabriellas föräldrar, som hon betonar är ovanligt moderna, accepterade tanken men var ändå oroliga för vad alla andra skulle säga. Hon var den enda i hela släkten som ville lämna hemmet utan en make. Hur skulle det tas emot?

Men så inträffade den första tragedin som fick Gabriella att våga ta steget. I augusti 2010 gick hennes bästa vän, som även var hennes närmaste kusin, bort i cancer.

– Innan dess var jag blyg och ängslig, men från den dagen har jag levt efter devisen att jag alltid ska följa min egen vilja. Vad är det värsta som kan hända? Om jag dör i morgon är jag stolt över att jag vågat gå min egen väg.

På nyårsdagen för två år sedan slog nästa livsomvälvande tragedi till. Hela släkten hade samlats i en festlokal i Örebro. När Gabriellas farbror, hans fru och deras son skulle köra hem fick de sladd på bilen och gled ut i mötande fil. Alla tre omkom.

– Det blev ett uppvaknande för hela släkten. Livet är så sårbart, vad som helst kan hända. Dessa två fruktansvärda händelser fick oss alla att inse vad som är viktigt. Och i går var min farmor hemma hos mig och hjälpte mig odla i mina pallkragar. Jag var så glad för det då det fortfarande är lite tabu att man flyttar hemifrån.

Gabriella Altunkaynaks

 

Kampen mot hedersförtryck

Vi åker in till Kvinnohuset i centrala Örebro. Föreningen, som startades redan 1980, ligger i en vacker gammal brandstation där man i fjol byggde till ett tornhus i furu som rymmer elva lägenheter. 

Här erbjuder man skyddat boende och samtalsstöd för utsatta kvinnor och barn. Varje dag tar en ny kvinna kontakt, och denna kan sedan sträcka sig över flera år. 

– De har varit med om allt. Fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt våld, ekonomisk misshandel. Vissa har tryckts ner under tiotals år. Alla problem finns representerade här, säger Gabriella medan hon hälsar på några av före­ningens 30 volontärer och inspekterar den nya lekstugan.

Är det kvinnor från alla kulturer?

– Jag får ofta den frågan och ja, det är det. Men är du helsvensk kan du i regel vända dig till en kompis eller din familj om du lämnar din man, medan du i många andra kulturer inte bara lämnar mannen utan hela ditt kontaktnät och alla dina livlinor. Därför blir steget enormt mycket större för någon som inte är svensk. De är helt ensamma.

Gabriella kom i kontakt med Kvinnohuset av en slump. Hon hade pluggat samhälls- och beteendevetenskap i fyra år, fått en fast tjänst på Transportstyrelsen och lämnat sin tro. Men Gabriella, som arbetat som ungdomsledare i kyrkan sedan hon var 15, saknade känslan av att hjälpa andra. En morgon såg hon en tidningsnotis om att föreningen sökte nya volontärer som var över 50 år och kunde ett annat språk.

– Då skrev jag: Jag är 25 men jag kan ett annat språk, är jag ändå välkommen? Det var jag. I början hittade jag på mycket aktiviteter med barnen för att avlasta mammorna, som ofta är traumatiserade. Vi bowlade, lagade mat, hade pysselkvällar. Nu sitter jag i styrelsen sedan tre år och fokuserar framför allt på hedersfrågor. Det är där hjärtat slår mest.

I dag visar studier på att så mycket som var tredje elev med utlandsfödda föräldrar lever i någon form av hedersförtryck i Sverige. Det kan röra sig om närmare en kvarts miljon ungdomar. Samtidigt menar Gabriella att bilden av vad heder är måste breddas.

– När folk säger hedersvåld tänker de ofta på Fadime. För mig är heder så mycket mer. Det handlar om förväntningar på hur du ska vara. Jag har fall med helsvenska familjer där sonen inte vågar komma ut som bög för att pappan är en högt uppsatt chef. Är inte det en form av hedersförtryck? Om man vidgar vyerna har vi ett gigantiskt problem.

Genom sitt ideella arbete på Kvinnohuset och Open Up missionerar Gabriella nu mot vad hon kallar för »mellanförskapet«. Hon föreläser, utbildar volontärer, pratar på mässor och festivaler. Hon har även bjudit in politiker för att diskutera integration och mångfald. Hon efterlyser en ny rörelse för hedersfrågor.

– Metoo var fantastiskt, men jag saknar en rörelse för alla som inte vågar kliva fram. För dem som inte hjälps av en hashtag. Hur når vi dem? Jag tror att vi måste starta nya mötesplatser, bygga nya broar. Vi behöver öka förståelsen mellan olika kulturer och stadsdelar i Örebro.

Gabriella Altunkaynaks

 

Vad krävs för att nå dit?

– På jobbet brukar jag tala om att ompröva invanda tankesätt. Det tycker jag man kan applicera på livet i stort. I takt med att samhället förändras borde även vissa värderingar göra det. Bibeln, Koranen, religionerna – hur gamla är inte de? Det man trodde då kanske inte fungerar i dag? Vi måste våga tänka nytt och stort.

Det är inte svårt att föreställa sig Gabriella i frontlinjen för en sådan social revolution. När man pratar med folk i hennes närhet återkommer alla till hennes envishet, handlingskraft och patos. Bland volontärerna på Kvinnohuset kallas hon rentav för »rebellen«. Själv har Gabriella en något mer ödmjuk syn på sin framtid.

– Jag tar en dag i taget. Men jag tror på det mjuka ledarskapet och får jag drömma helt fritt skulle jag vara utomlands och hjälpa utsatta flickor där möjligheterna till stöd inte är lika bra som i Sverige. Som jag ser det har min resa precis börjat.

Gabriellas hållbara vanor

  1. Jag cyklar till jobbet nästan varje dag.
  2. Cykel. Jag sopsorterar och köper så mycket som möjligt second hand. Gärna på Reform i Örebro, där överskottet går till barnhem i Östeuropa och annan välgörenhet.
  3. På min uteplats odlar jag alla möjliga kryddor och grönsaker. Det är min terapi.

Visste du att...

...E.ON från 1980 till i dag har minskat CO2-utsläppen med cirka 70 procent i Örebro? Totalt räknar man med att ha minskat med över 90 procent till 2025.

Visste du att...

...kommunerna i Örebro län har lyckats minska elanvändningen för utomhus- belysning med nästan 70 procent genom att byta ut väg- och gatubelysning mot ny effektiv LED-belysning?

Scrolla upp