Sponsring | I FC Rosengård når Ahmed sina mål - E.ON
apartment up_arrow boka_tidboka_tidcheckmark Imported Layers Copy 3Imported Layers Copy 3close_icon close_iconcontract-details direction error-messagefacebook Kalender_24x29Artboard 1 Kalender_24x29Artboard 1 rorligt_icon copygoogle_plushouse instagram_icon mailmailmap_pin_selected_map_pin EAC9921F-E050-4152-9E00-5A9E1CAFA966Type something Imported Layers Copy 2Imported Layers Copy 2 Imported Layers Copy rabatt_icon Created with bin/sketchtool. radgivning_icon Created with bin/sketchtool. sms_icon Created with bin/sketchtool. Imported Layers 7Imported Layers 7 translate_icontwitteruser-contract vattenkraft_icon copy 3Customization

Livslång kärlek till fotbollen

Ahmed är FC Rosengårds eldsjäl. Tillsammans med klubben arbetar han bland annat för att fler tjejer ska spela fotboll.

Ahmed Zreim visar ett foto från 1989. Ett tiotal tioåringar i orangea tröjor. En av pojkarna i den övre raden, med prydlig frisyr och blyg blick, sticker ut.

– Vi har inte fått någon ny Zlatan sedan dess, men allt handlar inte om det, säger Ahmed.

Vi är i FC Rosengårds lokaler vid Rosengårds IP. I taket hänger hundratals vimplar och på ena kortväggen står prisskåpet som är fyllt med bucklor och medaljer som klubben har vunnit genom åren.

Ahmed är klubbens ungdomsansvarige. Tillsammans med ytterligare två anställda och runt 35 ideella ledare ser de till att 400 pojkar och flickor mellan 5 och 21 år kan spela fotboll på Rosengårds IP, plus 150 flickor på Malmö IP.

– Vi har en ambition att få så många som möjligt att spela fotboll så att de inte hamnar i utanförskap. Vi jobbar inte bara på fotbollsplanen. Det är mycket utanför om hur man ska bete sig, visa respekt och hur man kan komma in i samhället.

Drömmen om att spela fotboll

Ahmed har en livslång kärlek till fotbollen. I sitt födelseland Libanon brukade han och hans kompisar spela fotboll på gatan. Där, på gruset mellan bostadshusen, kunde de drömma om att bli nästa Maradona eller Pelé.

– Vi brukade klättra in på skolgården där det fanns en liten plan och anordna matcher på egen hand. Vi kunde drömma om att bli proffs, men samtidigt visste vi att det inte fanns sådana möjligheter då. När Ahmed var två år, 1975, bröt ett blodigt inbördeskrig ut i Libanon som de kommande 15 åren på många sätt skulle ödelägga landet.

Som 13-åring flydde Ahmed till Sverige tillsammans med sin pappa, mamma och sju syskon. De hamnade i småländska Hultsfred. Där upptäckte Ahmed snabbt det svenska föreningslivet.

– Jag tyckte det var fantastiskt med alla ideella krafter i föreningen. Alla föräldrar som hjälpte till. Det var en härlig känsla. Tyvärr förstod inte min pappa hur föreningslivet funkar här i Sverige. Där vi kommer ifrån fanns inget sådant. Så min pappa kom aldrig på några matcher. Det kändes trist att gå själv till matcher eller få skjuts av en kompis förälder, men min pappa visste inte bättre.

Efter ett och ett halvt år i Hultsfred flyttade familjen till Lindängen i Malmö. Ahmed ville fortsätta spela fotboll och gick med i en lokal klubb.

– På första träningen sprang vi tjugo varv och fick inte röra bollen. På andra träningen var det likadant. Det var inte så roligt att inte få röra bollen när man är där för att spela fotboll. Så jag slutade spela fotboll i klubb som 15-åring.

Även om Ahmed fortsatte spela med kompisar för skojs skull skulle det dröja tio år till han började spela i en klubb igen – i ett division 7-lag.

– Jag har alltid brunnit för fotboll, även om jag inte spelade i en klubb. Jag spelade aktivt till jag var 36 år då kroppen inte riktigt orkade med längre.

Vid det laget hade Ahmed startat en egen snabbmatsrestaurang och bildat familj. När hans äldsta son började spela i FC Rosengård följde Ahmed med honom på träningar.

– När jag var på träningen såg jag att de hade behov av ideell kraft så jag började hjälpa till med fotbollsskolan. När min andra son började spela ställde jag upp som ledare.

Ahmed hjälpte till allt mer i kansliet och i takt med att ansvaret växte valde han att stänga sin snabbmatsrestaurang och börja arbeta heltid för klubben.

– Det är bland det bästa jag har gjort.

Ett arbete som ger kraft

Klockan har slagit fyra och det är dags för träning. Ute på Rosengårds IP har ett gäng tioåringar samlats och Ahmed hälsar på dem med ett leende. Det märks att Ahmed är mer än ungdomsledare, det finns ett glitter i hans ögon när han pratar om barnen och ungdomarna i klubben.

– Varje gång jag ser deras glädje, deras leenden och den energi de har får jag mer kraft. De som jag tränade när de var små har nu blivit vuxna och när jag träffar dem på gatan blir jag glad av att se dem igen och få reda på hur de mår i dag. Det ger mig också kraft.

Arbetet som ungdomsansvarig handlar inte bara om vad som händer på fotbollsplanen. Ahmed har blivit en samlande kraft för barnen och ungdomarna i Rosengård.

– De kommer till mig när de har problem hemma eller bara vill prata om hur de mår. Jag försöker alltid att ta mig tid och finnas där för dem, oavsett vad det gäller.

Att inkludera föräldrarna är också betydande.

– Vi hjälper föräldrar som precis har kommit till Sverige att förstå hur det svenska föreningslivet fungerar. Jag tänker på min pappa. Det var inte hans fel, han visste inte hur det gick till, så vi försöker hjälpa dessa nya föräldrar så att de får den informationen och vill engagera sig.

Fotbollen skapar möten

Att åka med klubbens olika lag på cuper är en annan viktig del, mycket för att de ska kunna träffa barn från andra områden i Malmö och resten av Sverige.

– Vi åker inte på cuper bara för matcherna utan även för att möta och lära känna andra. Det hjälper dem att förstå varandra bättre och inse att de är mer lika än de kanske tror.

I framtiden hoppas han att herrarnas A-lag ska klättra till division 1 och sedan Superettan då det kan inspirera fler barn i Rosengård att vilja spela fotboll. En särskild utmaning framöver är dock att få fler flickor att vilja spela fotboll – och framför allt att fortsätta med det. Hans egna döttrar har båda spelat fotboll, men har med åldern hittat andra intressen.

– Vi har bara två flicklag i dag på Rosengårds IP, vilket är synd när vårt A-lag är ett av Sveriges bästa lag på damsidan. Jag tror det delvis beror på att det i många av de boendes hemkulturer inte är så vanligt att kvinnor spelar fotboll. Vi försöker visa föräldrar hur mycket det kan ge att spela i ett lag.

Glädjen är viktigast

På Rosengårds IP är träningen slut för i dag och Ahmed hjälper till att plocka ihop koner och fotbollar. Ännu en dag avverkad på fotbollsplanen.

– För mig är det viktigaste att barnen har kul på fotbollsplanen. Har man inte roligt fortsätter man inte spela.

Om att våga drömma

FC Rosengård tror på kraften i drömmar, både på och utanför plan. Med sin fotbollsverksamhet och sina sociala initiativ gör de ett fantastiskt jobb för att utsatta grupper ska integreras i samhället och uppnå sina drömmar. Vi tror på FCR och att deras arbete bidrar till det hållbara samhälle som vi vill vara med och skapa.

Den här sidan uppdaterades 8 november 2018