Isiga vindar belägrar Malmö men i kollektivhuset på Sofielundsvägen lyser det varmt inifrån lägenheterna. Textilkonstnären Sarah Nakiito har dukat undan frukosten från sitt regnbågsmålade köksbord och sätter på en kanna tevatten. Dottern plus kompis säger hejdå, de ska till Garaget, stadsdelens kulturhus och bibliotek.
Sarah förbereder en resa till Göteborg, där hon ska delta i designmarknaden À la London med sitt märke Kalunji040, hon har just varit i Berlin och ska snart till Stockholm också för att lyssna på ständigt Nobelpristippade kenyanske författaren Ngugi wa Thiong'o på Kulturhuset. Till råga på allt är hon mitt uppe i en ateljéflytt.
– Det är kaos häruppe, grimaserar hon, men det är ett snyggt kaos, med prydligt sorterade tyger, verktyg och en provdocka som blickar ut över innergården.
Det var när Sarah blev förälder för tio år sedan som hon började sy på allvar.
– Delvis var det en fråga om pengar, jag var 24 och student, men också om mitt ugandiska ursprung. Mitt barn bor i Sverige, hennes andra förälder är svensk. Hade mina föräldrar funnits i livet hade hon fått det ugandiska automatiskt, men nu är det inte så. Jag fick göra vad jag kunde för att hjälpa till, och textilier är ett enkelt sätt.
I början använde Sarah mycket secondhandtyger med 1960-talsmönster, som var billiga att få tag på.
– Men jag ville ha en relation till tygerna och kände att jag gjorde bättre saker med de afrikanska. Jag kunde också introducera dem på ett sätt som inte var skräckinjagande för svenska människor. Så jag sydde upp sängkläder och började få beställningar. För fem år sen bestämde jag mig för att bara jobba med egna tryck eller afrikanska vaxtryck.
Mode – i högsta grad politiskt
Sarah föddes i Uganda för 34 år sedan, har bott i Sverige sedan hon var tio och i Malmö sedan mitten av 2000-talet. De olika perspektiven är ständigt närvarande i hennes skapande. Inte minst har hon funderat mycket på svenskars relation till färger och snitt. Hon visar ett halsband, egentillverkat av ett vaxtryckt tyg med detaljer av metall och konstläder, och berättar att många kommit fram och klämt och känt när hon haft med det på marknader – men inte vågat köpa, trots att det är ett ganska typiskt modernt ”statement-smycke”.
– Skandinavisk design och mode är ett cementerat koncept. Det kan finnas några utsvävande plagg, men i grunden följer man mallen och basfärgerna: grått, beige, svart, vitt. I Uganda har man finare kläder på jobbet som man tar av när man kommer hem för att man inte vill smutsa ner eller slita ut dem. Här har vi samma kläder på måndagsmorgonen som när vi går ut på fredagen.
I hallen sitter två handtextade lappar mittemot varandra, inpillade vid hatthyllorna. På den första står det ”Black Lives Matter”, på den andra ”End White Silence”. För Sarah är mode också i högsta grad något politiskt.
– Vita i västvärlden har mycket lättare för att ta till sig andra kulturer om de presenteras på andra vita. När svenskar reser till Kenya eller Tanzania bär de gärna smycken därifrån men när de kommer tillbaka till Sverige hamnar det i garderoben. Det är därför jag försöker använda tygerna i modeller och snitt som är bekanta här.
Sarah tar fram ett tygstycke och brer ut det på bordet framför sig. Det har en sällsam, skör struktur och känns en aning strävt under fingrarna – det är nämligen gjort av fikonbark. Tekniken är gammal och ganska tidskrävande. Först skalar man försiktigt av barken så att fikonträdet inte skadas eller dör. Sedan bearbetar man barken med ett slags mjuk hammare så att fibrerna utvinns och därefter syr man ihop det hela för hand. Om man inte tillsätter kemikalier tål tyget inte vattentvätt något vidare, då är det bättre att vädra eller borsta.
Sarah berättar att barktyget traditionellt använts till finkläder i Uganda, åtminstone innan polyestern kom. I dag finns det designers i Västafrika som försöker föra tillbaka tyget till modet, och i takt med ett ökat fokus på hållbarhet har även företag i Europa och västvärlden börjat intressera sig för den här typen av textilproduktion.
– Barktyget är traditionellt, men det är inte det här, säger Sarah, och lägger fram ett nytt tyg, ett vaxtryck från norra Tanzania gjort i bomull.
I tygets nederkant står tryckeriets namn och även ett serienummer. En ursprungsmärkning. Sarah tar fram en kimono hon har sytt av tyget och berättar att hon ska ta med ett gäng sådana till À la London-marknaden i Göteborg. Kimonon är ju ett plagg vars snitt konsumenter redan är bekanta med och kan därför bli ett slags brygga till tyget.
– Jag bor också i Sverige, jag är också delaktig i hur vi använder mode. Jag går inte runt i ”traditionella” kläder, jag vet inte ens vad det är! Ingen svensk går runt i folkdräkt, men vi som inte är födda här ska gärna göra det.
I torkrummet till kollektivhusets tvättstuga hänger ett tyg som Sarah färgat med rost, tvättnötter och blommor och hon ler stort när hon tittar på resultatet: rosten har bildat små, skira cirklar på tyget och blommorna bidrar med skiftningar i svaga blå och röda toner. Naturfärgning, växtfärgning och rostfärgning är tidskrävande och lite lynniga metoder där resultaten kan variera ordentligt – en viktig anledning till att Sarah väljer att arbeta helt själv med sitt skapande.
– Modellerna kan vara enkla men jag kan lägga månader på att göra trycken och sedan kombinera dem.
Inget material går till spillo
Sarah är utbildad mönsterkonstruktör, men kallar sig hellre textilkonstnär än modedesigner.
– Jag vill ju att folk ska köpa mina saker och jag vill kunna försörja mig på det, så jag är inte den som uppmanar folk att sluta konsumera. Men världen törstar knappast efter ännu ett modemärke, så om jag ändå ska göra detta måste det kännas vettigt. Jag kan rättfärdiga det genom att använda traditionella tryckmetoder och undvika kemikalier. Och jag kastar ingenting utan använder allt material. Småbitar hamnar i smycken eller blir stoppningsmaterial eller presenter till kompisar. Just nu ska jag göra en amningskudde till en kompis.
Vi tar hissen upp till kollektivhusets takterrass och blickar ut över stan. Man ser inte bron, men vattentornet, 1960-talsskrapan Kronprinsen och den färgsprakande entrén till SUS ploppar upp som blickpunkter i den platta topografin. Stadsdelen Sofielund genomgår en spännande upprustning, från slitet industriområde till en levande, kreativ stadsdel med mycket kulturliv och en satsning på hållbarhet på många plan, från miljöavtal med kommersiella hyresgäster till förnybar fjärrvärme och solceller.
Sarah kallar sig en ”city soul”, begreppet är lånat från författaren Maya Angelou, och har älskat Malmö sedan sommaren 2004, då hon lämnade Stockholm, hyrde ett rum vid Möllan och började plugga Internationell migration och etniska relationer vid Malmö högskola.
– Här fanns ett lugn. Och Malmö var inte en studentstad som Uppsala, så det var skönt att läsa här, inte bara samma tankar och teorier hela tiden.
Just nu spånar Sarah på två utställningar. En där hon utforskar psykisk ohälsa i svarta kvinnors kroppar, en där hon arbetar med frågor om kolonialt arv.
– Det blir ett själsligt arbete. Jag kommer att göra kostymer i brittisk kostymstil, från tiden när britterna intog Uganda, men i traditionella ugandiska tyger.
Malmö är en storstad där det fortfarande går att leva och verka även med ganska små medel.
– Men det svårt med finansiering. Stans resurser går till större aktörer, vi mindre måste oftast bekosta allt själva. Nu låter jag kanske väldigt gammal, men här finns så många unga människor med kraft och driv. All fantastisk energi som finns i stan måste tas tillvara!
Saras hållbara vanor
- Tar tillvara varenda centimeter tyg i produktionen.
- Tvättar alla kläder med gul såpa.
- Köper bara fairtrade av kolonialvaror som kaffe, te och kakao.